Jag var på ICA nyss och handlade det vi glömt att handla inför kvällens middag. Framme i kassan, där en ung och lite småfinnig kille har tjänst, så har jag äldre mor med dotter framför mig. Dom packar upp varor ur kundvagnen och lägger på bandet. Precis som alla andra gör. Sen gör dottern något som inte alla andra gör. Hon tar en flaska olivolja och går iväg. Killen i kassan ser sig förvirrat omkring, men lugnas nog av att dottern stannar några meter bort vid spelkassan och läser rubrikerna på kvällstidningarna. Mamman packar upp det sista och gör sig redo att betala. Kassakillen ser återigen lite förvirrad ut, men tar betalt för de varor han scannat in. Nu kommer dottern tillbaka och börjar packa kassarna. Det första hon ställer ner i kassen är den obetalda olivoljan. Kassakillen flackar med blicken mellan dottern, mamman och mig. Han hehe-skrattar lite tveksamt och vet inte riktigt hur han ska göra.
Det är någonstans här som jag nu i efterhand vill slå lite på mig själv för att jag inte sa något och backade upp honom. För han vågade inte säga något om olivoljan. Jag sa inget av rädsla först för att jag missförstått hela situationen. - Inte kan hon väl...? Sen blev jag mest stum av förundran över den fräckhet vissa människor besitter. Dotterns flin blev bara bredare och bredare för varje vara hon packade ner i kassarna. Hon vet att han inte kommer att våga säga något och hon vet att jag inte kommer att säga något.
Eller så har jag missförstått något öbobeteende? Lilla Fröken M frågade nämligen tidigare idag, när vi var i leksaksaffären - Måste vi verkligen betala för den här innan vi går? Hon har ju bott här längre än jag så hon kanske har koll på något som jag inte har koll på? Kanske som den 10e till kyrkan? Den 10e varan är gratis?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar