Idag har jag mailat vår söta vän Doungrat i Ao Nang och meddelat att vi kommer tillbaka i Mars. Alla thailändare är ju så rara och trevliga, men den här lilla kvinnan är verkligen speciell. Hon arbetar med att sälja tavlor för regionens förening för döva. Hon hör själv väldigt dåligt, men låter sig inte hindras av det. Hon gör sig förstådd ändå. Pratar på, gestikulerar och skriver ord på lappar. Och skrattar :)
 |
Jag (i resans mest osmickrande outfit)
tillsammans med Doungrat,
Thailands charmigaste lilla kvinna :) |
Först gången vi träffade henne var för fyra år sen när jag och hela familjen drog till Thailand för första gången. Hennes butik låg alldeles utanför den resort vi bodde på. Det blev en liten pratstund, eller två varje dag när vi gick förbi.
För ganska precis ett år sen så var jag och Martin i Thailand och den ena veckan var vi i Ao Nang. Självklart ville jag passa på att gå förbi och se om hon och butiken var kvar. Jag hade absolut inga förväntningar på att hon skulle känna igen mig. Det hade ju trots allt gått 3 år och många tusen turister sen jag var där sist.
Men just som jag svängde ner på gatan så tittade hon upp och inom en sekund så sprack hon upp i ett stort leende och sprang fram för att ge mig en stoooor kram. Det visade sig att hon hade ett foto på oss från vårt första besök, och det var uppsatt på väggen hemma i hennes hus..! Hon tog med det till butiken så att jag fick se det några dagar senare.
Båda gångerna jag träffat henne så har hon siat om omständigheter kring nästa gång vi ses och båda gångerna har hon haft rätt. Jag vet att det låter flummigt, men det ska bli spännande att höra om hon har fortsatta planer för mig även den här gången :)
