Igår var det grillkväll på dagis. Jag hade varit mycket nöjd om det hade betytt att jag, Martin och ev personalen varit dom enda vuxna där. Jag hade lätt känt mig bekväm med att grilla korv, hälla på ketchup, utmana till huvudet-först-race i rutschkanan osv tillsammans med alla barnen.
Men det var föräldrar där. Minst lika många föräldrar som barn. Jag tycker att det är så obekvämt, skrämmande och ganska läskigt med föräldrar. Inte var dom särskilt trevliga heller. Jag försökte prata med dom som hamnade vid samma bord som jag. Dom verkade iofs lika obekväma med mig som jag var med dom. Vi pratade lite stelt om det ämne som alla för dagen har gemensamt - Wordfeud. (Vad pratade folk om innan apparna fanns?)
Näe, jag fick bättre respons och roligare utbyte av att prata med knyttet som satt vid bordet bredvid. Han såg ut som världens lyckligaste kille när vi lekte titt-ut bakom ketchupflaskor och kommunicerade på Tarzan-nivå. Han var sjukt söt och sken som en liten solstråle. Jag hade svårt att se att han skulle vara barn till dom gråsugge-grå vuxna som satt bredvid och blev utpekade som "mamma" och "pappa" innan knyttet pekade på sig själv och sa "jag".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar