Hur kan det komma sig att hur mycket jag än förberett och planerat innan så känns varje flytt smått panikstressad?
Det börjar med att jag får massor gjort och tycker att läget är så himla under kontroll. Sen, sen kommer insikten om att det finns en miljard saker som jag stuvat undan på de mest mästerliga vis och hur i hela friden ska jag hinna packa allt i tid?
Lägg den här gången till att packningen ska synkas med att få ett helt kök på plats (köket kommer imorgon em), avlopp och vatten ska dras in m.m... På det så har vi ett stort hål i köksväggen där det förut satt ett fönster och nu ska bli altandörr istället. Sen så har vi sidoingången... Där har vi ingen dörr för tillfället. Dörren som fanns var oisolerad och lite trasig. Den nya måste få lite murat runt sig för att passa... Sen ska det målas, installeras golvvärme och läggas klinkers där. Det är ju lugnt, så länge dörren hinner komma på plats.
Och som grädde på moset så kan jag inte packa i det rasande tempo jag vill då jag, om jag anstränger mig lite, får så in i bombens ont i alla dessa ligament som ska töjas ut pga graviditet.
Guuud vad jag längtar efter att vara på plats och ha allt färdigt och iordning!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar