Jag slår för jag älskar?

Vari ligger nöjet att betala biljetter för att se sitt favoritlag spela, för att sedan störa, förstöra och ställa till jävelskap tills matchen avbryts?

Hur ser det ut i huvudet på dom här personerna som blir så ursinniga av att se på, och prata om sitt lag att dom måste boka tid och plats för att slåss innan matchen? Hur mycket kärlek till laget och sporten finns det i att slå sönder andra och varandra? Hur mycket kärlek finns det i hat och våld? Man kan älska utan att hata... Är det samma tänk som när någon slår den han/hon älskar? Sitt barn, sin fru eller man? Jag slår för jag älskar?

Är sporten deras ilske-ventil som gör att dom klarar av att vara normala till vardags?

För allas trevnad, kan vi inte skapa en Fight Club till dom där dom kan slå på varandra utan att störa andra?