För en månad sen blev jag mamma..!
Jag trodde att det skulle kännas ovant, lite främmande och kräva lite tid att komma in i. Jag kunde inte haft mer fel. I samma sekund min lilla skatt kom ut så föll allt på plats och allt kändes väldigt självklart.
Så hur var det då att föda barn? Jag som var så rädd innan... Jo - först och främst - i slutet av graviditeten var jag så trött på att vara gravid. Jag ville bara få träffa den lilla personen som bökade omkring därinne så själva födandet kom i skymundan.
 |
| Uttröttande att fylla 1 månad |
Så på kvällen, torsdagen den 13/9 när slemproppen kom ut så hoppades jag att det var på gång. Ingen idé att fasa, föda skulle jag ju oavsett. Bättre att fokusera på att jag skulle klara av att ta mig igenom det.
På fredag em fick jag lite förvärkar. Förvarnade Martin, men sa att värkarna var så svaga och oregelbundna att det knappast skulle bli nån aktion än på nån dag. Men jag passade ändå på att packa BB-väskan.
Mot kvällen blev värkarna svagare o kom med längre mellanrum. Här fanns ingen anledning att jaga upp sig inte. Barn nattades och vi seniorer intog soffläge och kollade på film. Värkarna hade nästan helt försvunnit och jag var lite besviken. Eftersom jag spänt mig i ryggen av värkarna så bad jag Martin att massera mig lite i ryggslutet. Rätt som det var kändes det som två stora bubblor brast i nedre delen av magen och sekunden senare kom fostervattnet. Med benen i kors rusade jag upp, bytte om och ringde förlossningen. Eftersom fostervattnet var missfärgat så ville de att jag skulle komma in direkt.
På mindre an en timme hade vi väckt grannen för att lämna Nisse, väckt Maja och Oliver, lämnat dm hos deras mamma och landat i sängen i förlossningssal nummer 14. Jag fick välja mellan sal 13 och 14. Aldrig i livet att jag skulle ha chansat på nummer 13. Skyllde på att dagens datum var den 14e och att sal 14 därför kändes roligare...
Klockan var nu 23:45. Värkarna hade kommit igång med besked. Fruktansvärda värkar. Långa, utdragna värkar som aldrig avtog helt innan nästa kom. Den utlovade vilan mellan värkarna uteblev helt. Jag svalde nästan lustgasmasken i mina desperata försök att få lindring. Lustgas var verkligen inget för mig, hjälpte inte alls. Jag var knappt kontaktbar. Efter drygt fyra timmar och inga fler centimetrar öppnade så valde de att låta mig få epidural. Dom misstänkte att jag spände mig för mycket pga smärtan och att det var därför jag inte öppnades mer.
Epidural = Halleluja!
ALL värk försvann! Jag somnade och sov 4 timmar! Som tur var avtog inte värkarbetet pga epiduralen så medan jag sov så öppnades jag helt. Jag var klar i skallen, pigg och glad när jag vaknade. Precis i samma veva började krystvärkarna komma smygande.
Utvilad och med mål i sikte var det busenkelt att fokusera på sista kraftansträngningen. Martin var en underbar coach, världens bästa!! Jag tog inte alls in vad barnmorskan sa, men när Martin sa samma sak så gick budskapet fram :)
Krystvärkarna började vid 9 och jag minns att jag såg på Martin och sa - Innan 12 ska jag vara klar! Han skrattade lite smått åt mig, men faktum är att 11:24 föddes lilla Wera. Inte en liten Anton som vi trodde.
Krystandet var den "enkla" biten och tack vare att jag fick lyxen att sova en stor del av den jobbiga biten så var jag pigg och laddad på slutet. Möjligt att bedövningen tog bort lite värk. Enligt mig så gjorde det egentligen inte alls ont att krysta. Det spände bara.
Att se plusset på stickan, att se magen växa, känna sparkar, föda... Allt det där är fantastiska upplevelser och en häftig resa. Men att få min lilla bebis lagd på bröstet och allt som kommit därefter är större och mäktigare än jag någonsin kunnat föreställa mig.
