INGET SLIT OCH SLÄNG

Sist jag var i Skutskär gick vi igenom förrådet där jag förvarat alla mina saker sen tiden i Gävle. Sedan jag flyttade till Stockholm och Gotland så har även mina föräldrar och min syster flyttat in sina saker i förrådet. Bland alla prylar fann jag en liten kartong märkt "Modelltåg, Lok, Vagnar¨. Det var inget mindre än pappas gamla Märklin-tåg från slutet av 50-talet!

Eftersom vi fått för oss att Wera skulle bli en Anton så frågade jag om jag inte kunde få ha tåget som prydnad i hans rum. Och det fick jag! Idag monterade jag Weras bokhylla. (Jo hon har faktiskt sovit en hel del idag!) När hyllan stod färdig så hämtade jag den lilla kartongen och plockade upp de ömt nerpackade rälsdelarna, vagnarna och loket som ännu låg i sin originalkartong!

Pappas tåg i Weras bokhylla

Undrar vad Herr Plunkty skulle säga om skicket på den här originalkartongen :)

När jag packade upp tåget så påmindes jag om att det fanns en tid då saker faktiskt betydde något för den som fick dom. Det var saker man länge gått och önskat sig, som man kanske inte riktigt vågade hoppas på att man skulle få och OM man fick dem så tog man väl hand om dessa dyrgripar. Det var dessutom leksaker med bra kvalitét, som tålde att lekas med. 

Nu öser dom flesta av oss skitsaker över barnen. Som om flera backar med saker skulle göra det bättre? Nej, snarare så saknar de flesta prylarna värde och förlorar man något eller om något går sönder så gör det inget för det är ju bara att köpa nytt. Jag och Martin har lagt om taktik och övergått till att inte köpa så mycket saker, bara det vi vet att de verkligen vill ha och använder.

Pappa växte upp hos sin farmor och farfar. Det  var nog inte alltid så lätt, men dom ansträngde sig verkligen för att pappa skulle få de saker han allra helst ville ha. Jag önskar att jag kunde fått vara med och se pappas min när han fick det här. Och jag önskar att jag hade fått träffa dom som tog hand om och uppfostrade en liten pojke till att bli världens bästa pappa..!